Livets gåta

Ibland händer det ofattbara. Döden är ofattbar. Den är egentligen aldrig oväntad eftersom den alltid finns med på ett hörn, om än i periferin. Inte oväntad, men alltid ofattbar när den drabbar. Döden är ett av livets många ansikten. I den materiella världen finns inget liv utan död, ingen död utan liv.

Tre dagar har gått sedan min pappa lämnade sin kropp. För en och en halv vecka sedan satt vi tillsammans och åt den morotskaka jag hade bakat åt honom till farsdag. Han tyckte det var gott, så han tog två bitar, min pappa... Det var den sista gången vi var tillsammans hemma hos honom i hans lägenhet. Nästa gång vi träffades var på sjukhuset.

Sent på lördagskvällen fick jag samtal från hjärtintensiven, och man talade om att tillståndet för min far var mycket kritiskt. Mycket lågt blodtryck, ingen njurfunktion och svagt hjärta. Det var tid att åka för att ta farväl.

Tillsammans med min mor och mina syskon, mina brorsöner och min yngste son, satt vi och vakade och höll pappa sällskap under hans sista timmar på denna hans jordevandring. Andningen blev tyngre och tyngre för pappa. I början kunde han med möda meddela när han hade ont och vad han ville ha hjälp med. Trots alla hjälpinsatser försämrades hans tillstånd konstant, och vi kunde följa alltihop på skärmen intill sängen. Hjärtfrekvensen som blev allt glesare, syresättningen som blev sämre, och så det sjunkande blodtrycket.

Pappa ville ha oss där, han var medveten om vår närvaro och uppskattade den. Han pratade ansträngt med oss, och ville försäkra sig om att saker och ting skulle ordnas medan han låg på sjukhuset och inför den dag han skulle komma hem igen. Ibland verkade det som om han inte förstod hur sjuk han var, men vid ett par tillfällen tycktes han väl medveten om att hans tid höll på att rinna ut.

Den blodtryckshöjande medicinen gjorde att pappa fick svår huvudvärk och ont i öronen, och han bad om smärtstillande. Personalen som var van att behandla patienter i livets slutskede, kunde se att pappa hade mycket ont, och man gav honom morfin för att lindra smärtan. Morfinet hjälpte och pappa kunde sova bättre, men det påverkade även blodtrycket att sjunka än mer.

Det blev också allt svårare för pappa att kunna prata; medvetandetillståndet blev sämre och mun och läppar torkade ut. Jag fuktade hans läppar med vatten... Jag masserade hans ben och fötter, jag höll hans hand, jag strök hans panna, jag viskade i hans öra, jag försäkrade honom om att han inte var ensam...

Sedan var det ofattbara ett faktum. Pappa lämnade oss vid soluppgången på söndag morgon. Min pappa, som alltid funnits i mitt liv... Min pappa, som bidrog till att ge mig detta liv... Min pappa, som brukade klura, leka och retas när jag var barn... Min pappa, som för bara en vecka sedan uttryckte sin entusiasm för den nya CD:n som jag håller på att spela in...

Min pappa har lämnat oss och gått vidare till en ny tillvaro, någon annanstans. Han är inte död, min pappa. Han har bara lämnat sin kropp. Kroppen är död, men pappa lever i en ny skepnad. Och han är inte ensam. Översjälen, Gud, som bor i vårt hjärta, lämnar aldrig en levande varelse, utan finns alltid med.

Vad pappa lämnade efter sig är inte bara prylarna i lägenheten, utan en massa minnen från ett brokigt liv med oss. Jag vill inte påstå att allt var roligt, trevligt, fantastiskt, etc., det vore att ljuga. Men pappa har lärt mig mycket i många avseendeen, både positivt och negativt, och jag har mycket att tacka honom för. Ingen kommer att kunna fylla tomrummet efter honom.

Jag hann aldrig bli klar med det nya musikalbumet som pappa sett fram emot så länge, men jag har skrivit en sång som jag tillägnar honom här:

GÅTAN

Vi vandrar i en gåta av stjärnor om natten
och himmelen som speglar sig i mörka vatten
En gåta är livet av värme och tvåsamhet
och likväl rymmer det både kyla och ensamhet

Vi vandrar i en gåta av skratt och av tårar
av barndom och ålderdom, höstar och vårar
En gåta är tiden ibland står den still
ibland flyr den fortare än människan vill

Vi vandrar i en gåta av drömmar och längtan
av grusad förhoppning och ändlös väntan
En gåta är dagens och nattens famn
ett sökande efter Kärlekens hamn

Vi vandrar i en gåta fångade av tiden
I Motsatsernas rike kämpar vi striden
En gåta är livet där svaret är gömt
i det som finns bortom allt som vi drömt

Vi vandrar i en gåta där allt har ett slut
och allt har en början som varit förut
En gåta är livet där allt måste dö
men döden är också livets frö

Maria Kimdal 2009-11-25

Liljor

Låt ljuset måla de glömda orden
          på dina kronblad
Kläd dina minnen
          med stänk av bourgogne
Låt smycka dina drömmar
          med knoppande liljor
Och väv dina sånger
          med doft av hopp

Bevara detta ögonblick
          i ett spektrum av ljus
Fördriv mörkret
          med okuvad glädje
Släpp lös färgernas
          besinningslösa dans
Innan solen går ner
          över liljorna i din vas

                                        Maria Kimdal

Att dela minnen

Att dela minnen kan betyda två saker. Dels att dela med sig av sina minnen till någon, och dels att ha gemensamma minnen med någon.

Att dela med sig av minnen brukar för det mesta vara fantastiskt värdefullt, om det finns någon som är genuint intresserat av att lyssna. Precis lika värdefullt som att ta del av någon annans minnen - man får uppleva saker i andra hand, där tiden blir av underordnad betydelse, horisonterna vidgas och man blir berikad i ordets sannaste bemärkelse. Men för att detta ska bli möjligt krävs förstås en ömsesidig generositet; att ge av sig själv, att ge av sin tid, att visa intresse och att lyssna.

Att dela med sig av sina minnen är inte bara en bekräftelse på vad man varit med om, utan även en möjlighet att spegla sina erfarenheter i andras erfarenheter. Sånt kan bidra till att man kan se saker i ett annat ljus; minnena blir mer levande med fler ögon som ser dem, även om man inte delar samma minnen.

Att ha gemensamma minnen med någon, ger ytterligare en dimension åt erfarenheten; någon fanns där som förstår precis vad jag pratar om. Självklart är alla erfarenheter individuella, eftersom man upplever saker på olika sätt, men likafullt är det av särskilt stor betydelse att veta att det finns någon som faktiskt var med - oavsett om det då handlar om glada eller jobbiga minnen.

Och så finns det de som var med, men som man ändå inte kan dela sina minnen med av en eller annan anledning. Blir minnena mindre viktiga för det? Är de dömda att torka och förvissna i tystnad? Är det möjligt att man är helt ensam med vissa minnen? På dessa frågor svarar jag: nej, nej, nej!

Sådant man glömt eller förträngt visar sig många gånger i nattens drömmar (eller mardrömmar), så tystnaden kan aldrig ta död på våra minnen. Minnena lever och har sin givna plats, och de bör vårdas. De minnen man inte har gemensamt med någon, får man kanske möjlighet att dela med sig av istället.

Det sägs att träd är medvetna varelser, att träd kan minnas, att träd kan kommunicera. Jag tror att alla levande varelser har denna förmåga, inte bara människor. Jag tror till och med att det inte är omöjligt att de orörliga tingen kan ha ett visst medvetande. Kanske är det så att vi trots allt delar våra minnen med många fler än vi är medvetna om? Kanske är det så att det finns vittnen till våra minnen, där vi trodde att vi var helt ensamma...

I GRUSET

Min ålder är en hemlighet
men jag är mycket mycket gammal,
och många är de ansikten,
steg och hemligheter,
jag bär i mitt långsträckta minne.

På min ena sida vilar fridfullt
den stora beteshagen,
där korna brukade gå.
På min andra sida står huset
där en gång
en liten flicka bodde.

Jag minns med glädje
känslan av hennes bara fötter
när hon vandrade
i mitt mjuka grus.

Jag älskade ljudet
av gnäggande hästar
och klapprande hovar,
när hon red på sin cykel
längs dikesrenen.

Jag minns det kittlande
knarrandet av luddor,
när hon sjungande vandrade
med mjölkhämtaren
över min snöklädda backe.

Jag gråter vid minnet
av en bromsande bil
och flickans tårar
i mitt gråa torra grus,
när hon fann en älskad,
mjuk fyrbent vän,
stilla och kall
vid min sida.

Mitt minne är långsträckt
och rikt.
Jag ryms mellan öster och väster.
Den som söker mig
och lyssnar noga,
ska finna att mitt minne är
mycket mycket gott.

Maria Kimdal

Det kom ett samtal

Det har gått mer än ett halvår sedan jag tog farväl av familjenVarad-Karched i Uppsala, och sedan dess har det varit bara sporadiska kontakter med dem. Tills idag. Efter en oväntat lång tid har de nu slutligen installerat sig i New Jersey på andra sidan Atlanten, och idag fick jag höra rösterna av dem alla tre.

Och jag fick en alldeles förtjusande överraskning då Suhas sjöng en sång för mig: "I am missing you, Mormor, where are you?" Och sedan följde många fler telefonsamtal och ännu fler sånger - på båda sidor Atlanten!

För den som vill höra originalversionen av den nämnda sången, klicka på denna länk: I Am Missing You. En fantastiskt fin musikvideo som man aldrig tröttnar på!

Glimtar från min senaste resa

Just nu befinner jag mig på besök hos min dotter och hennes familj i Stockholm. Det är närmare två veckor sedan jag lämnade Holmsund, och här en liten lägesrapport i bilder...

Nybliven mormor med en go'tjej i famn.


Min första vecka i Stockholm fick jag bo på Pipersgatan
på Kungsholmen. Tack så mycket, Carina!


Sedan bar det iväg till vännerna Maryam och Behzad
på Nygårdsgatan i Vårby Gård.


De bor hos Sachi Raniji, en vänlig själ som har
speciell hand med Tulasi...


På söndagen tog vi en härlig promenad i de vackra omgivningarna.


Hösten visade sin allra bästa sida i färg...


...och friskhet.


Ett mustaschparty hann vi också med innan vi skiljdes åt.


Under stockholmsvistelsen besökte jag Govindas restaurang
vid några tillfällen,


och det var med stor glädje jag träffade vännerna där...


...och fick återse Sri Nitai-Gaura Sundaram.


Min kära dotter och dotterdotter.


Mitt ännu ej namngivna barnbarn... vad tänker du på?

Septemberglädje i ord och bild

SEPTEMBERGLÄDJE 1

























SEPTEMBERGLÄDJE 2

Röda klasar av
lysande värmande glädje
mellan klarblå himmel och
septembers första frost

En sagolik skatt av
gyllene slantar
som dansar i
septembers kyliga vindar

En färgsprakande tavla
mellan sommar och vinter
rymmer skratt och tårar
och hjärtats sanna tillit

Mer än detta är min Vän
Och när september sagt farväl
ska vänskapen värma
oktobers kalla mörka nätter

Maria Kimdal

En stor dag

Min älskade dotter har fått en dotter!
Grattis Tove och Robban!

Välkommen till världen lilla go'bebis!
Jag längtar efter att få träffa dig!
/Mormor

Välkommen till Västerbacken!

Vi befinner oss på Västerbacken i Holmsund, där Umeälven mynnar ut i havet, och närmaste stad, om man bortser från Umeå, är Vasa på finska sidan Kvarken. Det är hit jag har flyttat – ja, till Västerbacken alltså. En liten enkel lya på vindsvåningen i det som här kallas Gamla Skolan. Nu har jag hört att detta hus egentligen tjänade som lärarbostad för de lärare som för länge sedan undervisade i Kyrkskolan, vilken består av två gula riktigt fina gamla byggnader bara ett femtiotal meter härifrån. Inte mycket längre bort ligger själva kyrkan och även prästgården, och däremellan kyrkogården. Alltsammans synligt från mina fönster.

Västerbacken hyser även andra byggnader av kulturellt värde, och omgivningarna är vackra och fridsamma, med en natur som i dessa sensommartider börjar skifta i olika färger. Detta är sannerligen en plats för andhämtning och rekreation, och förutsättningarna är goda för att jag här ska finna den ro jag längtat efter för att komma igång med mitt skapande.

Huset jag bor i består av fem lägenheter, och jag på ensam på tredje våningen. Eftersom det inte finns hiss i huset, kan det bli mycket spring i trapporna vissa dagar. Lägenheten är ljus och har sol från morgon till kväll (förutsatt att det inte är mulet, förstås), då det finns fönster i öster, söder och väster. Alla plantor jag hade med mig från lägenhetn på Ålidhem har dock inte fått plats här i den nya lyan, men trapphuset rymmer en hel del, och balkongverandan här hyser numera alla de blommor som fanns på balkongen på Matematikgränd.

Nyfiken på hur jag bor? Kom och hälsa på nån gång, vetja! Eller börja åtminstone med att ta en titt på bilderna här nedan...

Jag bor på översta våningen.

Den fina balkongen som jag delar med en annan hyresgäst.


Äppelfest i trädgården!


Småttingen, en av mina fyrbenta grannar, solar på trappan.


Ute i trapphuset har jag inrett ett litet bibliotek.
Bakom den gröna dörren har jag mitt vindsförråd.

I trapphuset finns även gott om plats för att sitta
och koppla av eller om man vill knyta sina skor.

Innanför dörren - välkommen till mitt nya hem!


Vardagsrummet med utsikt mot kyrkan...


...med utsikt mot sovrummet (från fåtöljen sett).


Tempel- och musikhörnan i vardagsrummet.

Sovrummet med kontorsavdelning.

Köket med utsikt mot Kyrkskolan.


Dagens skörd av röda vinbär.

Välkommen på besök!!!

Avskedshälsning

Att det varit tyst under så lång tid här på Tankemyllan, beror förstås på att jag varit upptagen med förberedelser inför flytten till Holmsund. En flytt som sätter igång om en timme. Ja, det är nu inte hela sanningen, förstås, att jag bara ägnat mig åt flyttbestyr på sistone. Även hallonsnåren har lockat, och eftersom det är ett rikt hallonår, har det blivit några burkar sylt och lite saft med, för den delen.

Men nu är det alltså sista sucken för min tid på Matematikgränd, och efter en tillvaro bland flyttkartonger känner jag att jag bara vill ha detta överstökat nu, så att jag kan få ordning på tillvaron igen.

Igår kom Isak på besök. Isak är min granne, som hälsat på mig nästan dagligen denna sommar. Vi brukade äta frukost tillsammans soliga förmiddagar, och ofta kom han och tog sig en tupplur på balkongen innan solen gick ner...

Här är han på sitt (förmodligen) sista besök, och inspekterar flyttkartongerna...

Hejdå Isak! Hedjå Matematikgränd! Hejdå vegankollektivet på våningen ovanför! Hejdå alla andra grannar! Hejdå släkt och vänner och tempelbesökare som varit här! Ni är välkomna på besök när jag installerat mig på Västerbacken i Holmsund!

Jag måste vara dum

De senaste dagarnas fullkomliga hysteri i både dagstidningar och kvällspress handlar om något som närmast kunde vara att jämföra med att Gud själv satt sina fötter på jorden. Men det handlar om en vanlig dödlig människa. En människa vars ena fot sannolikt är försäkrad för miljardbelopp, och den andra likaså. Zlatan.

Och jag fattar ingenting! Han har tydligen köpts upp av en fotbollsklubb. Jaha, än sen? Händer det inte viktigare saker i världen än att alla våra tidningar måste bevaka i detalj allt som händer denne Zlatan, hans klubb, föredetta klubb, hans fötter, hans händer, fansen och jag vet inte allt. Förstasidesstoff dag efter dag. Vari ligger nyhetsvärdet? Vem bryr sig?

Har media missbedömt sin plikt att informera om viktiga händelser som ligger i allmänhetens intresse? Jag måste vara dum, men jag fattar ingenting.