onsdag 4 november 2009

Att dela minnen

Att dela minnen kan betyda två saker. Dels att dela med sig av sina minnen till någon, och dels att ha gemensamma minnen med någon.

Att dela med sig av minnen brukar för det mesta vara fantastiskt värdefullt, om det finns någon som är genuint intresserat av att lyssna. Precis lika värdefullt som att ta del av någon annans minnen - man får uppleva saker i andra hand, där tiden blir av underordnad betydelse, horisonterna vidgas och man blir berikad i ordets sannaste bemärkelse. Men för att detta ska bli möjligt krävs förstås en ömsesidig generositet; att ge av sig själv, att ge av sin tid, att visa intresse och att lyssna.

Att dela med sig av sina minnen är inte bara en bekräftelse på vad man varit med om, utan även en möjlighet att spegla sina erfarenheter i andras erfarenheter. Sånt kan bidra till att man kan se saker i ett annat ljus; minnena blir mer levande med fler ögon som ser dem, även om man inte delar samma minnen.

Att ha gemensamma minnen med någon, ger ytterligare en dimension åt erfarenheten; någon fanns där som förstår precis vad jag pratar om. Självklart är alla erfarenheter individuella, eftersom man upplever saker på olika sätt, men likafullt är det av särskilt stor betydelse att veta att det finns någon som faktiskt var med - oavsett om det då handlar om glada eller jobbiga minnen.

Och så finns det de som var med, men som man ändå inte kan dela sina minnen med av en eller annan anledning. Blir minnena mindre viktiga för det? Är de dömda att torka och förvissna i tystnad? Är det möjligt att man är helt ensam med vissa minnen? På dessa frågor svarar jag: nej, nej, nej!

Sådant man glömt eller förträngt visar sig många gånger i nattens drömmar (eller mardrömmar), så tystnaden kan aldrig ta död på våra minnen. Minnena lever och har sin givna plats, och de bör vårdas. De minnen man inte har gemensamt med någon, får man kanske möjlighet att dela med sig av istället.

Det sägs att träd är medvetna varelser, att träd kan minnas, att träd kan kommunicera. Jag tror att alla levande varelser har denna förmåga, inte bara människor. Jag tror till och med att det inte är omöjligt att de orörliga tingen kan ha ett visst medvetande. Kanske är det så att vi trots allt delar våra minnen med många fler än vi är medvetna om? Kanske är det så att det finns vittnen till våra minnen, där vi trodde att vi var helt ensamma...

I GRUSET

Min ålder är en hemlighet
men jag är mycket mycket gammal,
och många är de ansikten,
steg och hemligheter,
jag bär i mitt långsträckta minne.

På min ena sida vilar fridfullt
den stora beteshagen,
där korna brukade gå.
På min andra sida står huset
där en gång
en liten flicka bodde.

Jag minns med glädje
känslan av hennes bara fötter
när hon vandrade
i mitt mjuka grus.

Jag älskade ljudet
av gnäggande hästar
och klapprande hovar,
när hon red på sin cykel
längs dikesrenen.

Jag minns det kittlande
knarrandet av luddor,
när hon sjungande vandrade
med mjölkhämtaren
över min snöklädda backe.

Jag gråter vid minnet
av en bromsande bil
och flickans tårar
i mitt gråa torra grus,
när hon fann en älskad,
mjuk fyrbent vän,
stilla och kall
vid min sida.

Mitt minne är långsträckt
och rikt.
Jag ryms mellan öster och väster.
Den som söker mig
och lyssnar noga,
ska finna att mitt minne är
mycket mycket gott.

Maria Kimdal

måndag 19 oktober 2009

Det kom ett samtal

Det har gått mer än ett halvår sedan jag tog farväl av familjenVarad-Karched i Uppsala, och sedan dess har det varit bara sporadiska kontakter med dem. Tills idag. Efter en oväntat lång tid har de nu slutligen installerat sig i New Jersey på andra sidan Atlanten, och idag fick jag höra rösterna av dem alla tre.

Och jag fick en alldeles förtjusande överraskning då Suhas sjöng en sång för mig: "I am missing you, Mormor, where are you?" Och sedan följde många fler telefonsamtal och ännu fler sånger - på båda sidor Atlanten!

För den som vill höra originalversionen av den nämnda sången, klicka på denna länk: I Am Missing You. En fantastiskt fin musikvideo som man aldrig tröttnar på!

måndag 12 oktober 2009

Glimtar från min senaste resa

Just nu befinner jag mig på besök hos min dotter och hennes familj i Stockholm. Det är närmare två veckor sedan jag lämnade Holmsund, och här en liten lägesrapport i bilder...


Nybliven mormor med en go'tjej i famn.


Min första vecka i Stockholm fick jag bo på Pipersgatan
på Kungsholmen. Tack så mycket, Carina!


Sedan bar det iväg till vännerna Maryam och Behzad
på Nygårdsgatan i Vårby Gård.


De bor hos Sachi Raniji, en vänlig själ som har
speciell hand med Tulasi...


På söndagen tog vi en härlig promenad i de vackra omgivningarna.


Hösten visade sin allra bästa sida i färg...


...och friskhet.


Ett mustaschparty hann vi också med innan vi skiljdes åt.


Under stockholmsvistelsen besökte jag Govindas restaurang
vid några tillfällen,


och det var med stor glädje jag träffade vännerna där...


...och fick återse Sri Nitai-Gaura Sundaram.


Min kära dotter och dotterdotter.


Mitt ännu ej namngivna barnbarn... vad tänker du på?

måndag 21 september 2009

Septemberglädje i ord och bild


SEPTEMBERGLÄDJE 1

























SEPTEMBERGLÄDJE 2

Röda klasar av
lysande värmande glädje
mellan klarblå himmel och
septembers första frost

En sagolik skatt av
gyllene slantar
som dansar i
septembers kyliga vindar

En färgsprakande tavla
mellan sommar och vinter
rymmer skratt och tårar
och hjärtats sanna tillit

Mer än detta är min Vän
Och när september sagt farväl
ska vänskapen värma
oktobers kalla mörka nätter

Maria Kimdal

fredag 18 september 2009

En stor dag

Min älskade dotter har fått en dotter!
Grattis Tove och Robban!


Välkommen till världen lilla go'bebis!
Jag längtar efter att få träffa dig!
/Mormor

fredag 11 september 2009

Välkommen till Västerbacken!

Vi befinner oss på Västerbacken i Holmsund, där Umeälven mynnar ut i havet, och närmaste stad, om man bortser från Umeå, är Vasa på finska sidan Kvarken. Det är hit jag har flyttat – ja, till Västerbacken alltså. En liten enkel lya på vindsvåningen i det som här kallas Gamla Skolan. Nu har jag hört att detta hus egentligen tjänade som lärarbostad för de lärare som för länge sedan undervisade i Kyrkskolan, vilken består av två gula riktigt fina gamla byggnader bara ett femtiotal meter härifrån. Inte mycket längre bort ligger själva kyrkan och även prästgården, och däremellan kyrkogården. Alltsammans synligt från mina fönster.

Västerbacken hyser även andra byggnader av kulturellt värde, och omgivningarna är vackra och fridsamma, med en natur som i dessa sensommartider börjar skifta i olika färger. Detta är sannerligen en plats för andhämtning och rekreation, och förutsättningarna är goda för att jag här ska finna den ro jag längtat efter för att komma igång med mitt skapande.

Huset jag bor i består av fem lägenheter, och jag på ensam på tredje våningen. Eftersom det inte finns hiss i huset, kan det bli mycket spring i trapporna vissa dagar. Lägenheten är ljus och har sol från morgon till kväll (förutsatt att det inte är mulet, förstås), då det finns fönster i öster, söder och väster. Alla plantor jag hade med mig från lägenhetn på Ålidhem har dock inte fått plats här i den nya lyan, men trapphuset rymmer en hel del, och balkongverandan här hyser numera alla de blommor som fanns på balkongen på Matematikgränd.

Nyfiken på hur jag bor? Kom och hälsa på nån gång, vetja! Eller börja åtminstone med att ta en titt på bilderna här nedan...


Jag bor på översta våningen.


Den fina balkongen som jag delar med en annan hyresgäst.


Äppelfest i trädgården!


Småttingen, en av mina fyrbenta grannar, solar på trappan.


Ute i trapphuset har jag inrett ett litet bibliotek.
Bakom den gröna dörren har jag mitt vindsförråd.


I trapphuset finns även gott om plats för att sitta
och koppla av eller om man vill knyta sina skor.


Innanför dörren - välkommen till mitt nya hem!


Vardagsrummet med utsikt mot kyrkan...


...med utsikt mot sovrummet (från fåtöljen sett).


Tempel- och musikhörnan i vardagsrummet.


Sovrummet med kontorsavdelning.


Köket med utsikt mot Kyrkskolan.


Dagens skörd av röda vinbär.


Välkommen på besök!!!

fredag 28 augusti 2009

Avskedshälsning

Att det varit tyst under så lång tid här på Tankemyllan, beror förstås på att jag varit upptagen med förberedelser inför flytten till Holmsund. En flytt som sätter igång om en timme. Ja, det är nu inte hela sanningen, förstås, att jag bara ägnat mig åt flyttbestyr på sistone. Även hallonsnåren har lockat, och eftersom det är ett rikt hallonår, har det blivit några burkar sylt och lite saft med, för den delen.

Men nu är det alltså sista sucken för min tid på Matematikgränd, och efter en tillvaro bland flyttkartonger känner jag att jag bara vill ha detta överstökat nu, så att jag kan få ordning på tillvaron igen.

Igår kom Isak på besök. Isak är min granne, som hälsat på mig nästan dagligen denna sommar. Vi brukade äta frukost tillsammans soliga förmiddagar, och ofta kom han och tog sig en tupplur på balkongen innan solen gick ner...

Här är han på sitt (förmodligen) sista besök, och inspekterar flyttkartongerna...



Hejdå Isak! Hedjå Matematikgränd! Hejdå vegankollektivet på våningen ovanför! Hejdå alla andra grannar! Hejdå släkt och vänner och tempelbesökare som varit här! Ni är välkomna på besök när jag installerat mig på Västerbacken i Holmsund!

tisdag 28 juli 2009

Jag måste vara dum

De senaste dagarnas fullkomliga hysteri i både dagstidningar och kvällspress handlar om något som närmast kunde vara att jämföra med att Gud själv satt sina fötter på jorden. Men det handlar om en vanlig dödlig människa. En människa vars ena fot sannolikt är försäkrad för miljardbelopp, och den andra likaså. Zlatan.

Och jag fattar ingenting! Han har tydligen köpts upp av en fotbollsklubb. Jaha, än sen? Händer det inte viktigare saker i världen än att alla våra tidningar måste bevaka i detalj allt som händer denne Zlatan, hans klubb, föredetta klubb, hans fötter, hans händer, fansen och jag vet inte allt. Förstasidesstoff dag efter dag. Vari ligger nyhetsvärdet? Vem bryr sig?

Har media missbedömt sin plikt att informera om viktiga händelser som ligger i allmänhetens intresse? Jag måste vara dum, men jag fattar ingenting.

söndag 26 juli 2009

Att vänta barnbarn

Under några hektiska dagar har jag haft långväga besök av min dotter och hennes familj. Besöket var unikt i den bemärkelsen att jag för första gången fick besök av mitt första barnbarn. Ja, även om jag inte fick se bebisen, så fick jag i alla fall känna hur hon sparkade och rörde sig under kläderna på min höggravida dotter. En mäktig känsla!

Under dagarna passade vi på att rensa bland mina vuxna barns alla sparade kartonger med barnkläder, leksaker, böcker och alster från dagis och skola. Prylar från 1984 och fram till 2006, ungefär. Fort gick det för min dotter att avgöra vad som skulle sparas och vad som skulle slängas. Värre var det för mig. Jag kunde inte låta bli att dröja vid alla klädesplagg, som vart och ett framkallade minnesbilder. Jag fastnade i olika små uppsatser och teckningar som barnen skapade en gång i tiden, och sögs tillbaka femton-tjugo år i tiden. Minnen, stämningar, platser som inte finns fångade på fotografier, utan i barnens upplevelser som meddelas till mig så många år efteråt.

Småbarnstiden, skolbarntiden, tonårstiden... Åren flyter ihop litegrann när jag ser tillbaka på livet med mina barn. Det är lätt att bli nostalgisk, lätt att komma ihåg allt fint, det som var roligt och vackert, men stannar man två ögonblick till och pratar med barnen om minnen, så blir det mer nyanserat, och vardagen, tråkigheterna och smärtorna tar också sin plats bland minnena.

Det är så det är att vara förälder; skratt och tårar, glädje och oro, vaknätter, konflikter, stolthet, förhoppningar, ansvar, rika erfarenheter och nya insikter...

Det finns ett före och ett efter. Man kan aldrig till fullo ana vilket liv som väntar, medan man ännu väntar sitt första barn. Det finns ett före och ett efter. Något säger mig att det förhåller sig på samma sätt när man ska få barnbarn - det finns ett före och ett efter. Nu befinner jag mig före, om några veckor börjar livet efter, och då får jag återkomma och berätta hur det känns!

Här några väl formulerade tankar om relationen mellan föräldrar och barn, skrivna av poeten Kahlil Gibran:

Era barn är inte
era barn.
De är söner och döttrar till Livets längtan
efter sig själv.
De kommer genom er,
men inte från er.
Och fastän de finns hos er,
tillhör de er ändå inte.

Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar,
ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar,
men inte deras själar,
Ty deras själar bor i morgondagens hus
som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Ni kan sträva att efterlikna dem,
men sök inte göra dem lika er.

Ty livet vänder inte åter och dröjer inte vid gårdagen.
Ni är de bågar från vilka era barn flyger som levande pilar.
Bågskytten ser målet på oändlighetens stig,
och Han böjer er med all sin kraft
för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand;
ty liksom Han älskar pilen som flyger,
älskar Han även den båge som är stadig.

(av Kahlil Gibran, ur "Profeten")

måndag 13 juli 2009

I denna ljuva sommartid

I denna ljuva sommartid
Gå ut, min själ, och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
Se, hur för dig och mig hon får
Så underbara håvor.

Av rika löv är grenen full,
Och jorden täckt sin svarta mull
Med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
Med större prakt och härlighet
Än Salomos dig gläder.

Oss åkern bådar ymnig tid,
Och ung och gammal gläds därvid
Och bör Guds mildhet prisa,
Som vill i överflödigt mått
Oss människor så mycket gott
Var dag och stund bevisa.

Varför skulle jag allena då
I denna tid otacksam gå,
När allt sitt lov dig bringar?
O Gud, som äran hörer till,
Med lov till Dig jag höja vill
I tron min andes vingar.

Låt Anden Din mig bliva när,
Så att ett träd jag ständigt är,
Som goda frukter giver.

Låt mig få tjäna Dig allen,
I trohet sann, i kärlek ren,
Så vill jag mer ej önska.

(Utdrag ur I denna ljuva sommartid - en av de vackra sommarpsalmerna i den svenska psalmboken. Denna en översättning från det tyska originalet "Geh' aus, mein Herz, und suche Freud".)