Att dela minnen kan betyda två saker. Dels att dela med sig av sina minnen till någon, och dels att ha gemensamma minnen med någon.
Att dela med sig av minnen brukar för det mesta vara fantastiskt värdefullt, om det finns någon som är genuint intresserat av att lyssna. Precis lika värdefullt som att ta del av någon annans minnen - man får uppleva saker i andra hand, där tiden blir av underordnad betydelse, horisonterna vidgas och man blir berikad i ordets sannaste bemärkelse. Men för att detta ska bli möjligt krävs förstås en ömsesidig generositet; att ge av sig själv, att ge av sin tid, att visa intresse och att lyssna.
Att dela med sig av sina minnen är inte bara en bekräftelse på vad man varit med om, utan även en möjlighet att spegla sina erfarenheter i andras erfarenheter. Sånt kan bidra till att man kan se saker i ett annat ljus; minnena blir mer levande med fler ögon som ser dem, även om man inte delar samma minnen.
Att ha gemensamma minnen med någon, ger ytterligare en dimension åt erfarenheten; någon fanns där som förstår precis vad jag pratar om. Självklart är alla erfarenheter individuella, eftersom man upplever saker på olika sätt, men likafullt är det av särskilt stor betydelse att veta att det finns någon som faktiskt var med - oavsett om det då handlar om glada eller jobbiga minnen.
Och så finns det de som var med, men som man ändå inte kan dela sina minnen med av en eller annan anledning. Blir minnena mindre viktiga för det? Är de dömda att torka och förvissna i tystnad? Är det möjligt att man är helt ensam med vissa minnen? På dessa frågor svarar jag: nej, nej, nej!
Sådant man glömt eller förträngt visar sig många gånger i nattens drömmar (eller mardrömmar), så tystnaden kan aldrig ta död på våra minnen. Minnena lever och har sin givna plats, och de bör vårdas. De minnen man inte har gemensamt med någon, får man kanske möjlighet att dela med sig av istället.
Det sägs att träd är medvetna varelser, att träd kan minnas, att träd kan kommunicera. Jag tror att alla levande varelser har denna förmåga, inte bara människor. Jag tror till och med att det inte är omöjligt att de orörliga tingen kan ha ett visst medvetande. Kanske är det så att vi trots allt delar våra minnen med många fler än vi är medvetna om? Kanske är det så att det finns vittnen till våra minnen, där vi trodde att vi var helt ensamma...
Att dela med sig av minnen brukar för det mesta vara fantastiskt värdefullt, om det finns någon som är genuint intresserat av att lyssna. Precis lika värdefullt som att ta del av någon annans minnen - man får uppleva saker i andra hand, där tiden blir av underordnad betydelse, horisonterna vidgas och man blir berikad i ordets sannaste bemärkelse. Men för att detta ska bli möjligt krävs förstås en ömsesidig generositet; att ge av sig själv, att ge av sin tid, att visa intresse och att lyssna.
Att dela med sig av sina minnen är inte bara en bekräftelse på vad man varit med om, utan även en möjlighet att spegla sina erfarenheter i andras erfarenheter. Sånt kan bidra till att man kan se saker i ett annat ljus; minnena blir mer levande med fler ögon som ser dem, även om man inte delar samma minnen.
Att ha gemensamma minnen med någon, ger ytterligare en dimension åt erfarenheten; någon fanns där som förstår precis vad jag pratar om. Självklart är alla erfarenheter individuella, eftersom man upplever saker på olika sätt, men likafullt är det av särskilt stor betydelse att veta att det finns någon som faktiskt var med - oavsett om det då handlar om glada eller jobbiga minnen.
Och så finns det de som var med, men som man ändå inte kan dela sina minnen med av en eller annan anledning. Blir minnena mindre viktiga för det? Är de dömda att torka och förvissna i tystnad? Är det möjligt att man är helt ensam med vissa minnen? På dessa frågor svarar jag: nej, nej, nej!
Sådant man glömt eller förträngt visar sig många gånger i nattens drömmar (eller mardrömmar), så tystnaden kan aldrig ta död på våra minnen. Minnena lever och har sin givna plats, och de bör vårdas. De minnen man inte har gemensamt med någon, får man kanske möjlighet att dela med sig av istället.
Det sägs att träd är medvetna varelser, att träd kan minnas, att träd kan kommunicera. Jag tror att alla levande varelser har denna förmåga, inte bara människor. Jag tror till och med att det inte är omöjligt att de orörliga tingen kan ha ett visst medvetande. Kanske är det så att vi trots allt delar våra minnen med många fler än vi är medvetna om? Kanske är det så att det finns vittnen till våra minnen, där vi trodde att vi var helt ensamma...
I GRUSET
Min ålder är en hemlighet
men jag är mycket mycket gammal,
och många är de ansikten,
steg och hemligheter,
jag bär i mitt långsträckta minne.
På min ena sida vilar fridfullt
den stora beteshagen,
där korna brukade gå.
På min andra sida står huset
där en gång
en liten flicka bodde.
Jag minns med glädje
känslan av hennes bara fötter
när hon vandrade
i mitt mjuka grus.
Jag älskade ljudet
av gnäggande hästar
och klapprande hovar,
när hon red på sin cykel
längs dikesrenen.
Jag minns det kittlande
knarrandet av luddor,
när hon sjungande vandrade
med mjölkhämtaren
över min snöklädda backe.
Jag gråter vid minnet
av en bromsande bil
och flickans tårar
i mitt gråa torra grus,
när hon fann en älskad,
mjuk fyrbent vän,
stilla och kall
vid min sida.
Mitt minne är långsträckt
och rikt.
Jag ryms mellan öster och väster.
Den som söker mig
och lyssnar noga,
ska finna att mitt minne är
mycket mycket gott.
Maria Kimdal
